Nuvarande Everton tränaren David Moyes bekräftade idag att han lämnar klubben efter säsongen för att ta sig an uppgiften som Sir Alex Fergusons efterträdare i Manchester United.
Vem blir Evertons nya tränare?
Listan på spekulationerna kan göras lång, Här är några tänkbara kandidater:
Imorgon smäller det. Allsvensk premiär och jag kommer själv vara på plats i Helsingborg för att se på när Stockholms Stolthet gästar Olympiastadion. Som jag skrev i mitt tidigare inlägg så har jag en bra känsla inför i år, och jag tror vi har chansen att gå långt, särskilt som den förmodade stjärnan och potentiella skytteligavinnaren Erton Fejzullahu (jag erkänner, jag var tvungen att kolla upp stavningen på efternamnet), sagt att han helst vill stanna säsongen ut för att försöka vinna en titel med Djurgården. Många hade tidigare räknat med att han skulle försvinna redan efter halva säsongen, men detta ändrar saker och ting.
Jag skrev i mitt tidigare inlägg att jag skulle ge mitt tips om hur allsvenskan slutar, och det tänker jag göra också, men det är knappast någon lätt uppgift. Sedan år 2000 har 9(!) olika klubbar lyft bucklan, endast 3 lag har tagit mer än ett guld och endast 1 lag (Djurgården obviously) har lyckats försvara en titel. Men det är därför man älskar allsvenskan! Så här följer mitt tips om hur Allsvenskan 2013 kommer sluta:
16.Brommapojkarna - Nykomlingar för i år, och trots att man har erfarenhet av Allsvenskan, så har man tappat allt för många tongivande spelare för att orka hålla sig kvar.
15. Syrianska - Har lyckats hålla sig kvar med en hårsmån 2 säsonger i rad, jag tvivlar på att de lyckas en tredje gång.
14. Mjällby – Gick upp i Allsvenskan till säsongen 2010, och gjorde det med den äran, man slutade på en imponerande 6e plats. Sedan dess har man sjunkit lägre och lägre för varje år, och jag tror de får kvala i år.
13. Åtvidaberg - Nykomlingar förra året och man chockade alla med en grym vårsäsong. Sedan dess har man dock tappat sin storstjärna Magnus Eriksson, men framför allt så vet de andra klubbarna vad de har att göra med nu.
12. Gefle – Varje år blir de tippade att åka ur, och varje år bevisar man alla fel. Vem är jag att säga att detta året blir annorlunda?
11. Halmstad – Sejouren i superettan blev kortvarig för klubben från staden med den Gyllene Tiden. ”Spanien-fiaskot” är glömt och fyllda av revanschlusta hamnar man till slut elva.
10. Kalmar - Sedan guldåret 2008 har Smålands stolthet aldrig varit riktigt nära på att återupprepa bedriften. Om inte Guldfågeln arena lyckas värpa fram nya guldägg som bröderna Elm tror jag inte man har något i toppen att göra i år heller.
9. Öster – Den tredje nykomlingen för i år. Fullkomligt krossade allt motstånd i superettan i fjol och har dessutom fått behålla många av de spelare som tog den klassiska klubben tillbaka till svensk fotbolls finrum. Tror de blir detta årets Åtvidaberg, d.v.s att de chockar alla på våren men sen sjunker neråt i tabellen till hösten.
8. Helsingborg -Seriesegrare 2011, och drabbades sedan av det virus som tycks drabba alla som vinner Allsvenskan, d.v.s att de inte alls lyckas leva upp till förväntningarna året därpå. 6e plats i fjol, och jag tror de tappar ytterligare 2 placeringar i år.
7. Häcken – Efter att ha nosat på toppskicket i några år blev man till slut en riktig joker förra året och hamnade på en imponerande andra plats. Tyvärr för Häcken så tror jag dock att om det var något år de skulle vunnit, så var det förra året. Nu har man tappat sin största fördel, nämligen att man slog ur underläge. I år har man istället höga förväntningar på sig, några av lagets bästa spelare har försvunnit och de tänkta ersättarna har inte levererat på försäsongen. De får det tufft i år.
6. Aik – Har den på pappret kanske starkaste truppen i Allsvenskan, men det hjälper inte om man inte spelar som ett lag. Succén i Europa league i fjol följdes i år upp av ett fiasko i Svenska cupen, och man har överlag gjort en riktigt svag försäsong. Det behöver inte betyda något, men jag tror ”gnaget” får det svårt att nå topp 4 i år.
5. Norrköping - ”Peking” har klättrat några snäpp i tabellen år för år, och jag tror inte att detta året blir annorlunda. Nästa år tror jag rent utsagt att de kan bli ett nytt Häcken och slåss om guldet, men inte i år. Däremot tror jag att de kommer vara en nagel i ögat för de lag som faktiskt slåss om guldet.
4. Djurgården – Som DIF-supporter vill jag så klart tippa Djurgården som vinnare, men jag vill göra ett så objektivt tips som möjligt. Med Erton i spetsen, samt flera intressanta nyförvärv och lån, tror jag att vi till slut kniper den sista Europaplatsen i sista omgången med 1 poäng före peking.
3. Elfsborg – Många tror att Elfsborg kommer bli det andra laget efter Djurgården att lyckas försvara ett sm-guld på 2000-talet. Jag tvivlar. Skador och annat har stört Elfsborgs försäsong och till skillnad från DIFs superlag från 02-03, när man hade spelare som Kim Källström, Johan Elmander och Stefan Rehn, så är man inte så överlägsna jämfört med de andra lagen. Man har fortfarande en väldigt stark trupp dock, och man hamnar till slut på en tredje plats.
2. Malmö - Jag vet ärligt talat inte vad jag ska skriva för ”fancy words” här, kan bara säga att Malmö känns som ett väldigt starkt lag, och jag tror de tangerar sin andra plats från i fjol.
1. Göteborg – Det bär emot att säga det, men jag tror att IFK Fiskrens aka Göteborg tar hem Allsvenskan i år. Alla som följde Allsvenskan i fjol vet hur ”Real Göteborg” köpte in ett lass stjärnspelare, Aik:s gamla guldtränare och annat, bara för att sedan floppa totalt. Nu har man dock spelat ihop sig som ett lag, och Tobias Hysén tycks ha hittat formen igen. De blir svårstoppade i år.
Så, det var mitt tips om hur Allsvenskan 2013 kommer sluta. Jag kommer med stor sannolikhet inte ha ett enda rätt, men that’s Allsvenskan for you. Hur som helst är jag riktigt taggad inför premiären imorgon, och jag har en känsla av att det kommer bli en sjukt spännande säsong!
/Simon
Nu kan man utan tvekan säga att vi går mot ljusare tider.
Imorgon är det skärtorsdagen.
På söndag är det Premiär i Allsvenskan.
Framför allt, solen skiner!
_________________________________________________________
Tidigare har jag i stort sett bara skrivit om engelsk fotboll med tydlig vinkel åt Chelsea. Idag tänkte jag försöka mig på någonting annat, nämligen att skriva om Allsvenskan.
Eller ja, om Djurgården.
Premiären närmar sig med stora steg. Bortamatch mot Helsingborg.
Hur bra är egentligen Djurgården i år? Hur bra kan säsongen bli?
Man har rensat i truppen ganska mycket. Tagit in spelare som Solignac, Donyoh, Jawo, Adde Johansson osv.
Största spelare att lämna klubben var kapten Toivio, som såldes till norska Molde för en hyfsat god peng.
Senaste snacket idag är att brassen Pablo presenteras under dagen. Den 19-åriga anfallaren kommer senast från Fluminenses organisation. Klubben där t.ex. Thiago Silva spelat.
Och alldeles nyss blev det klart att man lånar ut Sebastian Rajalakso till Syrianska.
Vad kan man då säga om denna ruljans i truppen? Offensivt, Spännande. Defensivt? ?
Erton är och kommer alltid vara en klass för sig, men man har nu förstärkt offensivt med några spännande spelare. Det man hoppas och vill tro är att dessa tar steget och visar deras kunskaper. För det känns som att komplement till Erton är ett måste.
Backlinjen vill jag sätta ett frågetecken på. Har stundtals sett lite svajigt ut på försäsongen.
Matchen borta mot Åtvidaberg var ett exempel på en sådan match. Var på plats och såg den live. Första halvleken var allt annat än bra. Åtvid kom genom försvaret utan större problem och orsakade oro ständigt.
Detta förbättrades till andra halvleken men kändes ändå som ett möjligt problem.
Därför var mina förhoppningar åtminstone att man skulle välja att värva in en stabil mittback för att ersätta Toivio, istället ser det ut att bli en offensiv kraft.
Marc Pedersen är förvisso på väg tillbaka på allvar efter skada, och Emil Bergström med sin unga entusiasm. Räcker det?
Är tveksam men hoppas.
/timmy
Våren är här!…Eller ja, nästan i alla fall. Snön ligger fortfarande i drivor utanför huset och jag hör farsan dundra på snöskotern ner mot den isbelagda sjön. Trots detta går dagarna ändå fort mot den 31 mars, och starten på världens bästa fotbollsliga: Allsvenskan.
Först tänkte jag dock introducera mig själv lite. Mitt namn är Simon ”ollebolle” Olsson, 21 år gammal dagisfröken och bosatt i Gissarp en bit utanför världsmetropolen Nässjö. Kommer förhoppningsvis att skriva ett par inlägg här framöver om Allsvenskan i allmänhet och Djurgårdens IF i synnerhet.
Ni kanske läser detta och tänker ”Allsvenskan bäst i världen, är han galen?”. Jo lite galen är jag förvisso, men för mig är Allsvenskan den mest intressanta ligan. Visst, rent kvalitetsmässigt finns det en del att önska, men det finns få ligor som är så äkta.
Lite pengar men mycket hjärta. Helt omöjligt att tippa vem som kommer ta hem det. Det är Allsvenskans charm och styrka.
Jag håller då som sagt på Gamla fina Djurgårn, och det är förmodligen om dom som majoriteten av mina inlägg kommer handla om. Jag har en bra känsla inför i år, och gud vet att vi kan behöva lite glädje nu efter ytterligare en deprimerande hockeysäsong.
Det var allt för denna gång, kommer skriva ytterligare ett inlägg innan premiären den 31a, där jag bland annat kommer ge mitt tips om hur Allsvenskan slutar (även om det som sagt inte är särskilt enkelt).
/Simon
Ryan Giggs fortsätter att vrida tillbaka åren och levererar trots att han hunnit fylla 39 år.
I lördags gjorde han sin 999:e match för Manchester United.
En match som United vann med 2-0 och där Giggs tillsammans med brassen Rafael blev matchens förgrundsfigurer med varsitt mål.
_________________________________________________________________________________
Den senaste tiden har försvararen Rafael fått mängder av beröm för sina fina insatser. Brassen hävdar ändå att det är Ryan Giggs som förtjänar att hyllas, då han lyckats fortsätta att vara framgångsrik.
Giggs som med stora steg närmar sig sin 13e ligatitel med klubben, beskrivs såhär av Rafael:
- Ryan är en otrolig spelare. I matcherna han spelar så ser du alltid att han kämpar hårt, gör mål och assist, säger brassen och fortsätter:
- Han är så bra att det börjar bli tråkigt.
- Han är likadan på träningarna, han älskar att spela fotboll.
Avslutningsvis berättar Rafael också om vilken förebild Giggs är, särskilt för de yngre spelarna:
- Giggs är en utav de absoluta topp-spelare jag spelat med. Han bidrar med både erfarenhet och självförtroende och om man känner sig lite ur slag någon gång så hjälper han till och kommer med tips, särskilt till de yngre spelarna som ibland kan ha det tufft. När jag var ung brukade han även hjälpa mig.
/timmy
Lördagen kom och vi klev upp i god tid för att hinna äta frukost innan vi skulle bege oss till arenaområdet. Hotellet erbjöd väl kanske inte någon höjdarfrukost men vi kunde ändå äta oss mätta.
Vi ville vara ute i god tid just på matchdagen så vi tog tunnelbanan mot Fulham Broadway. Vilken känsla det var att kliva ut där och vandra längs gatorna.
Vart man än kollade så såg man människor med någon typ av Chelsea accessoar eller liknande. Pubar för Chelsea supporters, flera olika stånd som sålde Chelsea prylar.
Man kände sig likt ett barn på julaftons morgon, överlycklig och förväntansfull!
_____________________________________________________________
Vart vi en gick så fanns det alltid något intressant att titta på, byggnader, affärer eller matställen. Naturligtvis så besökte vi också de officiella Chelsea butikerna. Med allt från Matchtröjor till Nyckelringar.
Avsparken mellan Chelsea och Wigan var 15.00 så vi bestämde oss för att äta lite lunch innan vi gick in på Stamford Bridge.
Vi slog oss ner på pizzerian Brazil precis utanför arenan och tog var sin pizza och en öl. Pizzan var utsökt och ölen smakade precis som den skulle, allt var på topp!
__________________________________________________________________
Mätta och belåtna gick vi mot arenan för att äntligen få komma in. Efter biljettkontrollen var vi äntligen inne, jisses vad små vi kände oss!
Platserna vi hade var högt upp på ena långsidan, vi hittade rätt utan problem och stod nu och såg ut över arenan och planen, riktigt häftig känsla.
Det finns såklart arenor som är betydligt större än just Stamford Bridge men för mig som endast har Guldfågeln Arena i Kalmar att jämföra med så förstår ni kanske hur det kändes.
Guldfågeln Arena tar in lite drygt 12 000 personer medan Stamford Bridge rymmer 42 500. Till just den här matchen mot Wigan hade vi och 41 544 andra dykt upp.
Som tur var fick vi se en ganska bra match, Chelsea vann tillslut med 4-1 och kunde inkassera 3 nya väl behövda poäng.
_____________________________________________________________________________________________
Känslan efter att domaren blåst av matchen att det hade gått alldeles för fort! Hade gärna suttit kvar och sett minst 2-3 matcher till!
Något annat intressant under denna vistelse var att höra hur hemma fansen pratade om laget. Man har ju här i Sverige självklart hört en hel del om hur missnöjda alla är med Fernando Torres men nu fick jag höra det live, av några supportrar.
”We could have 2 decent players instead of Torres!” sa den ena till sin polare, och jag kan inte annat än att hålla med men måste samtidigt säga att med tanke på hur Chelseas spelsystem ser ut, så faller lätt strikern bort och blir helt osynlig.
Det såg man tydligt även i söndagens match mot Brentford där Demba Ba försvann helt och hållet.
Nu snubblade jag in på lite annat, men var tvungen att reda ut det!
/timmy
Det har nu gått lite drygt en veckan sedan flyget lyfte med destination London.
Har inte hunnit sammanfatta resan särskilt noga utan tänkte försöka göra det nu, det var trots allt ett minne för livet.
DAG 1
Vi lämnade lilla Nässjö hyfsat tidigt på fredagsförmiddagen, den 8 februari. Vi skulle flyga från Säve klockan 14.50 så bilen styrde mot Göteborg.
Nervösa och spända av förväntan var vi båda två, jag och flickvännen men vi var båda positiva till att flygtiden bara var på drygt en timme.
När vi väl kom till flygplatsen fick vi uppleva en mycket liten sådan, men helt klart skönare än att stirra runt inne på Arlanda eller Landvetter.
Efter säkerhetskontroller och allt som skulle göras så satte vi oss och kopplade av en stund i baren. Var en hel del folk som skulle med samma flyg.
Tiden kom och vi gick ombord på flyget och trots den otroligt bullriga (enligt mig) färden så kunde vi landa tryggt och säkert på flygplatsen Stansted.
Första tankarna som rörde sig i huvudet var ”Wow! Nu är vi verkligen här!” Visserligen ligger Stansted en bit utanför London men ändå, nytt land, ny miljö! Vi satte oss på bussen som skulle ta oss till Liverpool Street och väl där var det tunnelbana till Earl´s Court som gällde.
När vi senare anlände till Earl´s Court och klev ut på gatan hade vi ingen aning om vart vi skulle ta vägen. Vi kände oss otroligt små!
Jag försökte agera lite ”kunnig” eller i allafall verka som att jag hade koll på läget, det hade jag inte men som tur va stötte vi ganska snabbt på en äldre man när vi gick där på gatan.
Han – ”Excuse me, it looks like you too are lost?”
Jag – ”Ehm, hehe. Yes we are..”
Han – ”Well, I have been living here for thirty years so I´m pretty sure I can help you.”
Jag berättade vilken address vi skulle till och det visade sig att vi bara hade valt fel håll från stationen och bara skulle vända, hotellet låg endast 2 minuter bort.
Han frågade vart vi kom i från och när jag sa Sverige så började han,
- ”Where in Sweden? Goteborg, Stockholm, Malmo or Uppsala?”
Jag – ”Jönköping.”
Han – ”Ah, I think I´ve heard about Jonkoping!”
Vi tackade sedan ödmjukast för hans hjälp och begav oss mot hotellet.
________________________________________________________
Väl incheckade och klara var vi nu redo att gå ut och se oss omkring efter någonstans att äta.
Vi blev inte direkt förvånade när vi märkte hur dyrt det var på de flesta ställena men vi hade tålamod och letade vidare.
Efter att ha kollat omkring en bra stund hittade vi ett litet mysigt ställe som hette Byron´s, ett hamburgerställe.
När vi hade ätit oss mätta var det dags att återgå till hotellet för sömn inför den stora dagen som väntade.
Chelsea-Wigan på Stamford Bridge!
/timmy
Snart har han lyckats sänka Chelsea totalt, Benitez.
Han visar gång på gång att han inte verkar veta hur han ska leda laget. Han tar ut tveksamma startelvor och gör högst märkliga byten i matcherna.
Idag mot Newcastle tappade man återigen en ledning, denna gången till en förlust. Skäppet Chelsea, som läcker sen innan är nu påväg att sänkas totalt. Man kan inte hålla på att byta tränare hit och dit, men detta är löjligt att följa, vem som helst hade kunnat leda klubben nu, kan knappast bli mycket värre än såhär.
Så Roman, dags att agera ännu en gång!
#RafaOut!
”We don’t care about Rafa, he don’t care about us, all we care about is Chelsea FC!”
Dramatisk match i söndags i FA-cupen. Brentford borta där Torres av alla lyckades kvittera till 2-2 i slutet och få till ett omspel på Stamford Bridge i februari.
Är inte alls förvånad längre av hur resultaten återigen går emot oss, visserligen lyckades man fixa sig en ny chans att slå ut Brentford men jag tycker det är på tok för dåligt ändå.
Det skall dock tilläggas att flera av de lnederlagstippade lagen från lägre divisioner har skrällt redan och sånt förekommer varje år. De ser det ju självklart som en inspirerande uppgift att ta sig an ett lag från en mycket bättre liga och allt som oftast vänder de det till att ge sig själva extra tändvätska.
Chelseas kryss var faktiskt inte den största skrällen av de alla under FA-cup matcherna, utan både Liverpool och Tottenham fick se sig besegrade och utslagna av Oldham och Leeds.
Det är rätt härligt att se tycker jag, de mindre lagen tar för sig mer och mer. Se bara på Capital One cup där finalen skall spelas mellan Bradford och Swansea. Knappast många hade väntat sig de två att gå hela vägen fram. Till Wembley!
Det är en säsong med många matcher, en del lag med lite fler, (Chelsea), och därför kan det förekomma lätt utmattade/slitna spelare som då inte har den rätta inställningen för att spela matcherna.
För Chelseas del har det här varit ett ganska tydligt problem. Det har sällan funnits den där riktiga kämpa insatsen, 100% för att vinna, sådant som de mindre lagen allt som oftast visar, och det är nog rätt givet då en del spelar för sin ”överlevnad” i liga eller cup. Vill se att de större klubbarna visar mer hjärta och fightas mer för att vinna!
Chelseas nya kelgris Rafael Benitez, okej där var jag allt annat än seriös, de flesta sitter och väntar på att han ska lämna klubben, men iallafall. Han har på tal om en säsong med mängder av matcher för en del lag gått ut och sagt att truppen han har att använda är alldeles för tunn. Många matcher kan jag hålla med om men att truppen skulle vara för tunn, nja. Visserligen är både Mikel och Moses iväg och spelar Afrikanska Mästerskapen för Nigeria, samtidigt som Romeu är skadad. Men det är nu man måste våga!
Man kan lösa det genom att värva in fler spelare såklart men en mycket smidigare och dessutom spännande lösning vore att låta ynglingarna få chansen, de som är sådär på gränsen och står och knackar på dörren in till finrummet. Ett exempel på en sådan spelare är Chelseas U21-anfallare Islam Feruz. En mycket spännande spelare som visat gång på gång att han har sinne för mål och besitter stor potential trots sina unga 17 år.
Han skulle jag vilja se på bänken i kvällens bortamöte mot Reading!
Det finns fler unga spännande spelare som förtjänar en chans men de kommer jag in på vid något annat tillfälle.
Rafael Benitez eller inte, skadan är redan skedd. Roman Abramovich har uttalat sig och sagt att han struntar i cuperna, så länge de lyckas sluta topp 4 i ligan.
Only time can tell
/timmy
Är självklart inte positiv till att sparka någon som ligger. Men när den nu så omtalade bollkallen går ut innan match och skriver om att han ska försöka maska och i en situation bakom mål lägger sig på bollen för att hindra Chelseas Hazard att få tag på bollen, då får han någonstans skylla sig själv.
1. Har han nu inlett den idiotiska handlingen får han också ta konsekvenserna.
If you play with fire, you might get burned.
2. Reprisbilderna visar att Hazard försöker få loss bollen vanligt först men att bollkallen då istället håller fast och lägger sig över den, följt av att Hazard sparkar till och får undan bollen.
Resultatet av det?
Killen rullar runt och vrider sig av smärta, hur är det ens möjligt med den otroligt tjocka jacka han bar? Det kan omöjligt ha gjort ont när han inte ens träffade. Men en sak är säker och det är att han lyckades med vad han tänkt sig och är nu världskänd(ja faktiskt) på de olika sociala medier som finns.
Vad tycker ni? Bedöm själva.
http://www.youtube.com/watch?v=0tXgYdMl8YM
Vidrigt rakt igenom tycker jag, men det är bara min åsikt. Helt plötsligt kommer han på att ”Oh shit, där fick jag ont, nu måste jag rulla runt.”
Nåja, denna händelse ska såklart inte täcka över den så otroligt dåliga insatsen igår, men det skrev jag också om i förra inlägget så jag tar inte det igen.
/timmy
